Svenska

Europeiska samarbetsorganisationen för nationella språkinstitutioner (Efnil)

7:e årliga konferensen, Dublin, 4–6 november 2009

Dublindeklarationen

om förhållandet mellan officiella språk och regional- och minoritetsspråk i Europa

Den språkliga verkligheten varierar avsevärt från land till land i Europa, som ett resultat av olika historiska, sociala och politiska förhållanden. Efnils medlemmar, nationella eller centrala institutioner i EU:s medlemsstater, har som uppdrag att stödja sitt (sina) officiella standardspråk genom språkforskning, status- och korpusplanering, dokumentation och riktlinjer. Dessutom har de ett ansvar att noga övervaka utvecklingen av språkanvändningen och språklig mångfald i varje land.

Termer som minoritetsspråk och regionalt språk är ofta ideologiskt laddade, liksom termer som nationalspråk, officiellt språk och många andra som används för att ange ett språks tillstånd eller status (t.ex. inhemskt, autoktont, etniskt, mindre använt, halvofficiellt, dialektalt, icke-territoriellt, dominerande språk). Förekomsten av ett sådant utbud av termer tyder i sig på att förhållandet mellan språk och mellan språk och samhälle är mycket komplext. Efnil avser att bidra till ökad medvetenhet om användningen av sådana uttryck och att främja en genomtänkt användning av dem i officiella dokument och inom språkpolitiken.

Efnil ser alla språk som jämbördiga i kulturellt avseende, och detta inkluderar naturligtvis minoritetsspråken. Efnil gör ingen åtskillnad mellan inhemska språk, invandrar- och minoritetsspråk när det gäller rätten till tillgång till kunskap och språkundervisning. I detta syfte förespråkar Efnil införandet av så många språk på skolschemat som möjligt, och uppmanar de nationella myndigheterna att anta en proaktiv strategi för införandet av minoritetsspråk och invandrarspråk i skolan och erbjuda möjligheter till utbildning i dessa språk när så är möjligt.

Språkgrupper som bor utanför sitt ”fädernesland” eller saknar ”fädernesland” skall kunna känna sig säkra på (till exempel genom bilaterala avtal när det gäller grupper med ”fädernesland” eller genom lämpliga rättsakter om andra grupper) att det land där de är medborgare respekterar och faktiskt värdesätter språkliga rättigheter. Sådant förhållningssätt kan bidra till förbättrade internationella relationer, utbyte och handel.

Medborgarna förväntas vanligtvis ha kunskaper i ett visst språk (vanligen kallat nationellt eller officiellt språk). I några länder måste de som önskar förvärva medborgarskap bevisa sin kompetens på detta språk I några länder är detta krav tillämpligt på ett av flera officiella språk. Detta bör dock inte innebära att andra inhemska språk, som ingår i landets kulturarv, skall bedömas som mindre värdefulla. Den snabba minskningen av talare av vissa av dessa språk på sista tiden ger anledning till stor oro. Efnil uppmanar statliga myndigheter och allmänheten att erkänna de kognitiva, sociala och även politiska och ekonomiska fördelar för samhället av två- eller flerspråkighet hos sina medborgare.

I de flesta europeiska länder råder i dag en ganska komplicerad språklig verklighet, som till följd av bristen på tillförlitlig och aktuell statistik inte alltid är synlig. Eftersom Efnil inser villkoren för social mångfald i Europa och behovet av social sammanhållning, har det förbundit sig att främja flerspråkigt medborgarskap och att arbeta tillsammans med andra europeiska organisationer för att samla in och sprida tillförlitliga uppgifter och bästa praxis på detta område.