Svenska
Brysseldeklaration om språkundervisning, den 25 november 2005 “Wer fremde Sprachen nicht kennt, weiß
nichts von seiner eigenen.” |
|||
Europeiska samarbetsorganisationen för nationella språkinstitutioner (Efnil) grundades i Stockholm 2003 som ett nätverk för centrala språkvårdsorganisationer och andra språkinstitutioner i EU:s medlemsstater. Varje institution som är medlem i Efnil har som en av sina viktigaste uppgifter att stödja och främja språket eller språken i sitt eget land. Efnils medlemmar delar övertygelsen att de språk de arbetar med är en oskiljbar del av Europas språkliga mångfald och en grund för Europas kulturella mångfald och rikedom. För att vidmakthålla och vidareutveckla sina egna språk och för att främja idén om en gemensam europeisk identitet bland medborgarna i unionens medlemsstater stöder Efnils medlemmar inte bara undervisning i och bruk av sina nationella eller officiella språk utan också undervisning i andra europeiska språk. Alla människor i Europa har ett uppenbart intresse av att vara flerspråkiga. Efnils medlemmar eftersträvar att stödja en sådan utveckling utifrån följande överväganden och rekommendationer. |
|||
1. |
Med den europeiska integrationen minskar gränshindren för att till slut kanske alldeles upphöra, och tillfällena mångdubblas till möten mellan talare av olika språk. För att klara av denna stigande våg av språkkontakt, är det av avgörande betydelse att utveckla nya angreppssätt, metoder och miljöer för mångspråkig översättning, tolkning och förmedling, liksom för undervisning i främmande språk, med sikte på att förstärka ekonomiskt och kulturellt utbyte samt medborgarnas rörlighet att arbeta och utbilda sig i Europa. |
||
2. |
Engelska används som arbetsspråk inom vissa delar av arbetslivet, utbildningsväsendet och andra sociala sammanhang i Europa. Det har onekligen stora praktiska fördelar, men samtidigt är det av yttersta vikt att vidmakthålla, stärka och vidareutveckla alla officiella nationalspråk i Europas stater, inom alla domäner. |
||
3. |
Alla medborgare i ett europeiskt land ska ha möjlighet att lära sig de främmande språk de bäst behöver för arbete, samhällsliv, studier och personlig utveckling. De ska ha rätt att få juridiskt giltiga bevis på sin förmåga att använda andra språk än sitt eget. Dessa intyg om språkkunskaper ska erkännas som behörighetsgivande för arbete och studier i varje medlemsstat. |
||
4. |
Utbildningsväsendet i Europas stater ska främja ett flerspråkigt synsätt på språkbruk och ge möjligheter att lära sig språk utöver förstaspråket. Det ska stimulera utvecklingen av kommunikativ kompetens i ett antal olika språk, liksom interkulturell medvetenhet. |
||
5. |
Efnil uppmanar därför Europas regeringar att förstärka och förbättra undervisningen i främmande språk vid sidan av undervisningen i varje lands nationalspråk. |
||
5.1 |
Formella och informella utbildningsmöjligheter måste finnas för ett så brett urval som möjligt av språk, bland dem alla Europas officiella språk. |
||
5.2 |
Förmågan att använda 1+2 språk (förstaspråket och två andra språk) bör vara ett minimimål för undervisningen i grundskola och gymnasium i varje land. Om inlärarnas förstaspråk inte är något av landets officiella språk, måste ett av de två andra språken ha den ställningen. |
||
5.3 |
Förutom att kunna använda åtminstone två andra språk ska inlärarnas förmåga att läsa och lyssna till ytterligare språk främjas, så att de kan utveckla den ömsesidiga språkförståelse där varje talare använder sitt eget modersmål och förstår den andras. |
||
5.4 |
Vuxna ska stimuleras att utveckla färdigheterna i sitt lands nationella eller officiella språk och att lära sig främmande språk. Livslångt lärande ska innefatta språkundervisning. De måste få fler och bättre inlärningsmöjligheter i formella och informella utbildningssammanhang, på arbetsplatserna och inom privata och allmänna institutioner. |
||
5.5 |
Vid sidan av undervisning i främmande språk i hemlandet måste det bli fler tillfällen till språkstudier utomlands. Särskilt måste man förbättra de organisatoriska förutsättningarna för utbyte av elever, studenter, lärare och yrkesverksamma mellan EU-staterna. |
||
5.6 |
I varje EU-stat måste möjligheterna bli bättre för talare med annat modersmål än nationalspråket eller nationalspråken att lära sig nationalspråk(en) i det land där de lever och också att vidmakthålla och utveckla färdigheterna i sitt modersmål. |
||
6. |
Både nationella regeringar och EU-institutioner ska verka för att det utvecklas och framställs fler och bättre språkliga hjälpmedel för att understödja inlärning av främmande språk. Sådana hjälpmedel innefattar enspråkiga, flerspråkiga och parallellspråkiga textkorpusar, tesaurusar, terminologidatabaser, ordböcker, verktyg för maskinöversättning samt material för språkundervisning och självstudier som utformats i enlighet med rådande europeiska riktlinjer. Särskild uppmärksamhet ska ägnas språk och språkpar som hittills åsidosatts av kommersiella språkintressen. |
||
7. |
Som en empirisk grund för nationell och europeisk språkpolitik, inklusive språkundervisning, bör en europeisk språkinformationsbas (European language monitor, ELM) inrättas, möjligen som en utveckling av “European Indicator of Language Competence” som iordningställts av Europakommissionen. Språkförhållandena är i ständig förändring och måste följas noga. ELM skulle vara ett informationssystem som regelbundet samlar in och värderar uppgifter om språkliga villkor och hur de utvecklas i samtliga EU-stater, däribland uppgifter om färdigheter och undervisning i främmande språk. Efnils medlemsorganisationer är självskrivna medarbetare i ett sådant informationssystem. |
||
8. |
Efnil stöder EU:s och Europarådets institutioner i deras strävan att vidmakthålla och stärka ett mångspråkigt Europa genom att utveckla flerspråkighet bland medborgarna i Europas stater. |
||
9. |
Efnils medlemsorganisationer avser att utvidga sitt ömsesidiga samarbete för att öka kunskapen om de europeiska språken och språksituationen i Europas länder. Därigenom blir de bättre rustade att verka för förståelse av och anslutning till europeisk mångspråkighet i sina respektive länder. |