Josephson - Svenska

Olle Josephson  

Sverige på tröskeln till mångspråkighet – en ny svensk språkpolitik  

Språksituationen i Sverige är på intet sätt unik. Tvärtom tror jag att Sverige, språkligt sett, är  tämligen typiskt för ett relativt litet europeiskt land. Länge uppfattade sig Sverige som  enspråkigt, fast det aldrig har varit det . de samisk- och finsktalande minoriteterna har funnits  lika länge i Sverige som den svensktalande majoriteten. Svenskan har en stark ställning som  nationalspråk ända sedan 1500-talet, det har endast skett smärre förskjutningar i den skrivna  standardnormen sedan början av 1800-talet, och läs- och skrivkunnigheten är hög.  Men i dag finns det nästan 200 modersmål i Sverige. Omkring 90 procent av befolkningen har  svenska som förstaspråk, det finns fem officiellt erkända minoritetsspråk, d.v.s. finska (i  särklass störst), meänkieli (eller tornedalsfinska), samiska, romani och jiddisch, och det finns  nästan 200 invandrarspråk. Engelskkunskaperna är goda; uppskattningsvis 75 procent av den  vuxna befolkningen kan läsa en dagstidning eller klara ett vardagssamtal på engelska. Många  svenskar har också vissa kunskaper i ett annat europeiskt språk, i första hand tyska, franska  eller spanska. Men dessa språk är främmande språk i Sverige, medan engelskan i vissa  avseenden är ett andraspråk.  

Funktionsdomäner inom tre sfärer  

Om man ser till funktionsdomäner, blir bilden därför alls inte överraskande. Mycket grovt kan  funktionsdomänerna i det svenska språksamhället delas in i tre grupper, eller sfärer. De första  av dessa sfärer innefattar verksamheter som är mer eller mindre internationaliserade:  vetenskap, ledning av stora företag, högteknologisk industri etc; dessa verksamheter  domineras av medelklass eller övre medelklass. Den andra sfären innefattar det mesta som  sker till vardags i det svenska samhället: (större delen av) arbetsmarknaden, skola, politik på  lokal nivå, konsumtion, myndighetskontakter etc. Man kan säga att alla svenska medborgare  deltar i dessa aktiviteter. Den tredje sfären utgörs av privatlivet.  I den första sfären får engelska en allt starkare ställning, och det finns i dag en risk för  domänförluster från svenska till engelska, framför allt inom naturvetenskaplig och teknisk  forskning och högre utbildning. I den andra sfären är svenska oomtvistligt språk nummer ett;  man kan inte leva ett hyggligt liv i Sverige om man inte kan svenska . eller är mycket  privilegierad. I den tredje sfären är naturligtvis svenska också det vanligaste språket, men här  möter vi också minoritets- och invandrarspråk. (I viss utsträckning finns de också i den andra  sfären; exempelvis får ca 65 000 skolbarn med annat modersmål än svenska undervisning i  och på sitt modersmål minst två timmar i veckan.)  

Pessimistiska och optimistiska scenarier  

Så är läget i dag, hur är det om en eller två generationer? I ett pessimistiskt scenario förstärks  den språkliga uppdelningen av olika sfärer. Den första kommer mer eller mindre att  monopoliseras av engelskan; inom den kommer det inte att finnas någon svenska, några andra  främmande språk och framför allt inga invandrar eller minoritetsspråk. I den andra sfären  förekommer en del engelska, men den förblir nästan helt och hållet svenskspråkig utan  utrymme för invandrar- och minoritetsspråk. Dessa språk används bara i den tredje sfären.  I ett optimistiskt scenario präglas det svenska språksamhället av parallellspråkighet; språken  finns så att säga sida vid sida, i samma domäner. Engelskan har naturligtvis en stark ställning  i den första sfären, men det finns också en del utrymme för svenska och andra främmande  språk än engelska, och till och med för invandrar- och minoritetsspråk. I den andra sfären  skrivs och talas dessa språk vid sidan av svenska; det är t.ex. inte ovanligt att  kommunfullmäktigesammanträdet tolkas till arabiska eller att myndigheter och företag har  webbplatsinformation på finska.  

Svensk språkpolitik  

Detta flerspråkiga samhälle, med svenska som huvudspråk, är målet i betänkandet från våren  2002 från en parlamentarisk kommitté, Mål i mun (SOU 2002:27). Kommittén föreslår tre  övergripande mål, eller förhållanden att säkerställa:

− Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk  

− Den offentliga svenskan ska vara korrekt och välfungerande  

− Alla ska ha rätt till språk: svenska, modersmålet och främmande språk.  Som synes har den första och tredje punkten ett direkt samband med frågan om  domänförluster och parallellspråkighet.  För att Sverige ska nå dessa mål föreslår kommittén närmare hundra olika åtgärder. Jag  nämner några få:  

− Universitet och högskolor bör förstärka moment i utbildningen som förbättrar  studenternas muntliga och skriftliga färdigheter i både svenska och engelska, samt i  vissa fall höja förkunskapskraven i svenska. Åtgärder ska vidtas för att främja  parallell användning av engelska och svenska inom forskning och vetenskap.  

− Användningen av svenska inom arbetslivet ska främjas och i vissa fall regleras.  Konsekvenserna av användningen av andra språk inom arbetslivet ska följas.  

− Svenska språkets ställning inom kultur och medier ska främjas.

− Åtgärder ska vidtas för att stärka svenska som andraspråk i grundskola och  gymnasium och för att stärka modersmålsstödet (d.v.s. för elever med annat  modersmål än svenska) i förskolan och modersmålsundervisningen i skolan.  

− De moderna språkens ställning inom svensk utbildning ska stärkas.  

− Åtgärder ska vidtas för att säkerställa att svenska termer och uttryck kan skapas inom  alla de områden där vi vill kunna använda svenskan.  

Tre slutsatser

Den nya språkpolitiken kan måhända sammanfattas i tre idéer som klart framträder i  utredningen, även om de inte alltid uttrycks explicit.

− Engelskan har en ofrånkomlig och viktig ställning i det svenska samhället. Det finns  inga skäl att demonisera engelskan, utan uppgiften är att främja parallellt bruk av  engelska och svenska.

- Frågan om funktionsdomäner kan inte reduceras till förhållandet mellan  nationalspråket svenska och engelska. Andra främmande språk, de fem  minoritetsspråken och de närmare 200 invandrarspråken måste också dras in i  diskussionen.

− Sveriges bidrag till ett mångspråkigt Europa är i första hand uppbyggnaden av ett  mångspråkigt Sverige. Språkpolitik på nationell nivå skapar de nödvändiga  förutsättningarna för mångspråkighet på internationell nivå.  

Tre frågor  

Jag har inga svårigheter att instämma i den parlamentariska utredningens bedömningar och  förslag, men jag ser en del problem som måste diskuteras. Jag tror de är relevanta inte bara för  Sverige:  

− Är det, för det första, riktigt att språkpolitik på nationell nivå avgör framtiden för ett  mångspråkigt Europa? Uppenbarligen behövs europeiskt språkplaneringssamarbete,  t.ex. vad gäller språkteknologi och terminologi. Men hur mycket kan i övrigt lösas på  nationell nivå?

− Vi vet, för det andra, att språkpolitiska insatser av den typ jag nämnt har liten verkan  om de inte följs eller föregås av attitydförändringar i riktning mot en mer positiv  inställning till flerspråkighet. Det är lätt att för svenskt vidkommande räkna upp flera  attityder som förhindrar en övergång till ett flerspråkigt samhälle med parallellt bruk  av flera språk: engelskans höga prestige och invandrarspråkens låga prestige;  svenskarnas överskattning av sina (djupare) engelskkunskaper; den vitt spridda  föreställningen att god behärskning av ett språk försämrar behärskningen av ett annat  (paradoxalt kombineras alltså denna föreställning med en överskattning av  engelskkunskaperna!); idén att språkplanering är en suspekt företeelse som inkräktar  på individens rättigheter. I vilken utsträckning kan språkpolitiken påverka sådana  attityder?  

− För det tredje kan man fundera över förhållandet mellan det flerspråkiga samhälle  som är målet för den statusplanering vi vill bedriva, och den standardnorm för ett  enskilt språk som är föremål för vår korpusplanering. I Sverige . liksom i många  andra länder, antar jag . önskar vi en stabil standardnorm. Det innebär ett visst mått  av lingvistisk purism. Det finns många goda skäl till denna stabila standardnorm. Vi  behöver den alla, inte minst de svenskar som har annat modersmål än svenska eller  de som använder svenska som ett minoritetsspråk under tryck från ett  majoritetsspråk, såsom de 300 000 finlandssvenskarna. Men i Sverige har vi också en  idé om att skriftspråkets standardnorm inte ska vara alltför avlägsen från det  vardagliga talspråket; närhet mellan talat och skrivet språk underlättar inlärning av  skriftspråket. Den uppgiften blir mer komplicerad i ett land med många modersmål.  Och kanske att en stabil standardnorm oundvikligen förmedlar en föreställning att  språk ska hållas isär, att språkblandning och många språk på en gång är något icke  önskvärt. Den inställningen gynnar inte parallellspråkighet. Hur ska vi hantera denna  motsättning?